Sköldkörteln och kost — så påverkar maten din sköldkörtelfunktion

1. Sköldkörteln — kroppens termostat

Sköldkörteln (glandula thyreoidea) är en liten fjärilsformad körtel som sitter framtill på halsen, precis nedanför struphuvudet. Trots sin blygsamma storlek — den väger bara 15–25 gram — har den ett enormt inflytande på kroppens funktioner. Sköldkörteln producerar hormonerna tyroxin (T4) och trijodtyronin (T3), som reglerar ämnesomsättningen i praktiskt taget varje cell i kroppen^[1].

När sköldkörteln fungerar som den ska märker du den knappt. Men när den producerar för lite hormon (hypotyreos) eller för mycket (hypertyreos) påverkas hela kroppen. Hypotyreos ger symtom som trötthet, vikuppgång, frusenhet och förstoppning. Hypertyreos ger motsatta besvär: viktnedgång, hjärtklappning, svettningar och oro.

Sköldkörtelsjukdomar är vanliga. Taylor et al. (2018) sammanfattade i Nature Reviews Endocrinology att hypotyreos drabbar uppskattningsvis 5 % av befolkningen i västländer, med ännu fler som har subklinisk (tyst) sjukdom^[1]. Garmendia Madariaga et al. (2014) fann i en europeisk metaanalys att den sammanlagda prevalensen av odiagnostiserad sköldkörteldysfunktion var nästan 7 %^[2]. Sjukdomarna är 5–8 gånger vanligare hos kvinnor.

Kosten spelar en central roll för sköldkörtelns funktion. Sköldkörtelhormoner kräver specifika näringsämnen för att bildas och omvandlas — framför allt jod, selen och järn. Brister i dessa ämnen kan leda till att sköldkörteln inte fungerar optimalt, även utan strukturell sjukdom. I resten av den här guiden går vi igenom vad forskningen säger om varje näringsämne och kostfaktor.

2. Jod — sköldkörtelns viktigaste näringsämne

Jod är det enskilt viktigaste spårämnet för sköldkörteln. Bokstaven T i T3 och T4 står för tyrosin (en aminosyra), och siffrorna anger antalet jodatomer i molekylen. Utan jod kan sköldkörteln helt enkelt inte tillverka sina hormoner^[3].

Zimmermann (2009) beskrev i en omfattande översikt i Endocrine Reviews hur jodbrist är den vanligaste orsaken till sköldkörtelproblem globalt. Uppskattningsvis 2 miljarder människor världen över har otillräckligt jodintag, och jodbrist under fosterutvecklingen kan leda till irreversibla kognitiva skador^[3]. Andersson et al. (2012) rapporterade att antalet jodbritsländer minskade från 54 till 32 mellan 2003 och 2011, men att nästan 30 % av världens skolbarn fortfarande hade otillräckligt jodintag^[4].

Zimmermann och Boelaert (2015) sammanfattade i Lancet Diabetes & Endocrinology att svår jodbrist orsakar struma (förstorad sköldkörtel) och hypotyreos, medan mild till måttlig brist paradoxalt nog kan öka risken för toxisk nodulär struma och hypertyreos^[5]. Även för mycket jod kan vara skadligt — höga doser kan utlösa eller förvärra autoimmun sköldkörtelsjukdom hos genetiskt känsliga individer.

Jodsituationen i Sverige

I Sverige har joderat salt använts sedan 1936, och det har i stort sett eliminerat den jodbrist som tidigare var utbredd, särskilt i inlandet. Nyström et al. (2016) beskrev i en nordisk översikt att struma och kretinism var vanligt i delar av Sverige under 1800-talet och tidigt 1900-tal, men att jodering av bordssalt dramatiskt förbättrade situationen^[6].

Idag är de flesta svenskar jodförsörjda, men riskgrupper finns. Veganer och personer som undviker mejeriprodukter och joderat salt kan hamna i underskott. De Nordiska näringsrekommendationerna (NNR 2023) rekommenderar 150 mikrogram jod per dag för vuxna och 200 mikrogram för gravida och ammande.

3. Selen — skyddar sköldkörteln

Sköldkörteln innehåller mer selen per gram vävnad än något annat organ i kroppen. Skälet är att selenoproteiner — enzymer som innehåller selen — spelar en avgörande roll i både produktionen och omvandlingen av sköldkörtelhormon. De viktigaste är dejodaser (som omvandlar T4 till det aktiva T3) och glutationperoxidaser (som skyddar sköldkörteln mot oxidativ skada från väteperoxid som bildas vid hormonproduktionen)^[7].

Rayman (2012) beskrev i Lancet hur selenbrist kan leda till försämrad sköldkörtelfunktion och ökad risk för autoimmun sköldkörtelsjukdom. Selenets antioxidativa och antiinflammatoriska effekter skyddar sköldkörtelcellerna från den oxidativa stress som uppstår naturligt vid hormonsyntes^[7].

Frågan om selensubstitution vid Hashimotos thyreoidit har undersökts i flera studier. Wichman et al. (2016) genomförde en systematisk översikt och metaanalys som inkluderade 16 kontrollerade studier och fann att selensubstitution signifikant sänkte nivåerna av TPO-antikroppar (anti-tyreoperoxidasantikroppar) hos patienter med autoimmun thyreoidit^[8]. Effekten var statistiskt signifikant men varierade i klinisk relevans mellan studierna.

Ventura, Melo och Carrilho (2017) sammanfattade i sin översikt att selen kan förbättra livskvalitet och ultraljudsbilder vid autoimmun thyreoidit, men att mer forskning behövs för att fastställa optimal dos och behandlingslängd^[9]. Den rekommenderade dagliga dosen selen ligger på 50–70 mikrogram enligt NNR 2023, och överintag (mer än 300 mikrogram per dag) kan vara toxiskt.

4. Hashimotos thyreoidit och kost

Hashimotos thyreoidit är den vanligaste orsaken till hypotyreos i jodrika länder som Sverige. Det är en autoimmun sjukdom där kroppens eget immunförsvar attackerar sköldkörtelvävnaden, vilket leder till gradvis förstöring av körteln och minskad hormonproduktion. Sjukdomen diagnostiseras genom förhöjda TPO-antikroppar i kombination med förändrade sköldkörtelhormonvärden^[1].

Liontiris och Mazokopakis (2017) publicerade en koncis översikt av kostens roll vid Hashimotos sjukdom och identifierade fyra nyckelnäringsämnen: jod, selen, D-vitamin och gluten. De betonade att kostinterventioner kan vara ett värdefullt komplement till medicinsk behandling, men aldrig en ersättning^[10].

Hu och Rayman (2017) utvidgade bilden ytterligare i sin genomgång av multipla näringsfaktorer och risken för Hashimotos sjukdom. De fann att:

• Högt jodintag kan förvärra autoimmuniteten hos genetiskt predisponerade individer
• Selenbrist ökade risken för Hashimotos, och selensubstitution kunde sänka TPO-antikroppsnivåer
• Järnbrist försämrade sköldkörtelfunktionen genom att hämma tyreoperoxidas
• D-vitaminbrist var vanligare hos patienter med Hashimotos jämfört med friska kontroller

Slutsatsen var att läkare bör kontrollera patienters järn- och D-vitaminstatus, korrigera eventuella brister, och överväga selensubstitution vid förhöjda antikroppar^[11].

5. Gluten och autoimmun sköldkörtelsjukdom

Sambandet mellan celiaki (glutenintolerans) och autoimmun sköldkörtelsjukdom är väl dokumenterat i forskningen. De två autoimmuna tillstånden förekommer ofta tillsammans och delar genetiska riskfaktorer.

Valentino et al. (1999) screenade 150 nydiagnostiserade patienter med autoimmun tyreoidesjukdom och fann celiaki hos 3,3 % av dem — en prevalens som är betydligt högre än i normalbefolkningen (cirka 1 %). Hos de patienter som sattes på glutenfri kost observerades inte bara normalisering av tarmslemhinnan utan även förbättrad sköldkörtelfunktion och minskat behov av levotyroxin^[12].

Sategna-Guidetti et al. (2001) genomförde en stor italiensk multicenterstudie med 241 obehandlade celiakipatienter och fann att hela 12,9 % hade hypotyreos — tredubbelt högre än kontrollgruppens 4,2 %. Autoimmun tyreoidesjukdom med normal sköldkörtelfunktion (eutyreos) förekom hos 16,2 % av celiakipatienterna. Hos vissa förbättrades sköldkörtelfunktionen efter 12 månaders strikt glutenfri kost^[13].

Det är dock viktigt att notera att dessa resultat gäller patienter med bekräftad celiaki. Evidensen för att glutenfri kost hjälper patienter med Hashimotos sjukdom utan celiaki är fortfarande begränsad. Liontiris och Mazokopakis (2017) rekommenderade att alla patienter med autoimmun sköldkörtelsjukdom bör screenas för celiaki, men att rutinmässig glutenfri kost utan celiacidiagnos inte har tillräckligt vetenskapligt stöd^[10].

6. Soja och sköldkörtelfunktion

Soja har länge omgärdats av oro när det gäller sköldkörteln. Sojabönor innehåller isoflavoner — växtöstrogener — som i laboratoriemiljö har visat sig kunna hämma tyreoperoxidas, det enzym som behövs för att tillverka sköldkörtelhormon. Men stämmer denna oro med den kliniska verkligheten?

Messina och Redmond (2006) genomförde den mest omfattande litteraturgenomgången av soja och sköldkörtel och analyserade 14 kliniska studier. Deras slutsats var tydlig: hos friska personer med normalt jodintag påverkade sojaprodukter och isoflavoner inte sköldkörtelfunktionen negativt. Inga kliniskt relevanta förändringar i TSH, T3 eller T4 observerades^[14].

Det finns dock två praktiska reservationer:

• Vid jodbrist kan sojas goitrogena effekt bli relevant. Isoflavoner kan hämma jodupptaget i sköldkörteln, men detta kompenseras lätt av adekvat jodintag.
• Vid levotyroxinbehandling kan sojaprodukter minska absorptionen av medicinen. Den praktiska lösningen är att ta levotyroxin på fastande mage och vänta minst 60 minuter innan man äter sojahaltiga livsmedel^[14].

Sammanfattningsvis finns det ingen anledning för friska personer att undvika soja av sköldkörtelskäl. Personer med sköldkörtelsjukdom behöver inte heller eliminera soja — bara vara medvetna om tidsaspekten vid medicinering.

7. Goitrogener — korsblommiga grönsaker

Goitrogener är ämnen som kan störa sköldkörtelns jodupptag och hormonproduktion. De finns naturligt i flera vanliga livsmedel, framför allt i korsblommiga grönsaker (brassicaväxter) som broccoli, blomkål, vitkål, grönkål, brysselkål, rucola och rädisa. De aktiva ämnena är framför allt tiocyanater och isotiocyanater som bildas när grönsaken skärs eller tuggas^[16].

Bajaj et al. (2016) beskrev i sin översikt att goitrogener i korsblommiga grönsaker kan hämma jodupptaget i sköldkörteln och därigenom bidra till struma och hypotyreos — men betonade att detta kräver antingen extremt högt intag av råa grönsaker eller samtidig jodbrist^[16].

Truong et al. (2010) undersökte korsblommiga grönsaker och sköldkörtelcancer i Nya Kaledonien och fann att högt intag av korsblommiga grönsaker bara var kopplat till ökad risk hos kvinnor som samtidigt hade lågt jodintag (under 96 mikrogram per dag). Hos kvinnor med adekvat jodintag fanns ingen ökad risk^[15].

Den praktiska innebörden är viktig att förstå:

• Tillagning minskar goitrogeninnehållet — kokning reducerar tiocyanathalten med 30–50 %, och ångning med 15–20 %
• Normalt matlagningsintag är ofarligt — du behöver inte undvika broccoli eller blomkål som del av en varierad kost
• Grönkålsjuice dagligen i stora mängder kan däremot vara problematiskt, särskilt vid jodbrist eller sköldkörtelsjukdom
• Se till att jodintaget är tillräckligt — med adekvat jod neutraliseras goitrogeners effekt

8. Järn, D-vitamin och andra näringsämnen

Järn och sköldkörteln

Järn är nödvändigt för sköldkörtelns hormonproduktion. Tyreoperoxidas — det enzym som katalyserar joderingen av tyrosin till sköldkörtelhormon — är ett heminnehållande (järnberoende) enzym. Zimmermann och Köhrle (2002) visade att järnbristanemi sänker tyreoperoxidasaktiviteten och försämrar sköldkörtelhormonproduktionen^[17].

Dessutom kan järnbrist försvåra effekten av jodtillskott. I populationer med samtidig jod- och järnbrist gav jodsupplementering sämre resultat hos dem med anemi^[17]. Hu och Rayman (2017) bekräftade att kliniker bör kontrollera järnstatus hos patienter med hypotyreos och korrigera eventuell brist^[11].

Goda järnkällor inkluderar rött kött, lever, linser, vita bönor, spenat och fullkornsprodukter. C-vitamin ökar järnupptaget från vegetabiliska källor.

D-vitamin och autoimmun sköldkörtelsjukdom

D-vitamin har immunmodulerande egenskaper som gör det relevant för autoimmuna sjukdomar. Wang et al. (2015) genomförde en metaanalys av 20 fall-kontrollstudier och fann att patienter med autoimmun sköldkörtelsjukdom (både Hashimotos thyreoidit och Graves sjukdom) hade signifikant lägre D-vitaminnivåer och nästan tre gånger högre risk att vara D-vitaminbristiga (OR 2,99; 95 % KI: 1,88–4,74) jämfört med friska kontroller^[18].

Det är dock viktigt att poängtera att sambandet är observationellt — det bevisar inte att D-vitaminbrist orsakar autoimmun sköldkörtelsjukdom. Det kan lika gärna vara tvärtom, att sjukdomen leder till lägre D-vitaminnivåer. Interventionsstudier pågår. I väntan på starkare evidens är det rimligt att säkerställa adekvat D-vitaminstatus, särskilt i Sverige där solexponeringen är begränsad under vinterhalvåret.

Zink

Zink krävs för syntesen av sköldkörtelhormon och för omvandlingen av T4 till T3. Zink behövs dessutom för att TSH-receptorn ska fungera korrekt. Goda zinkkällor är kött, skaldjur (särskilt ostron), pumpafrön och baljväxter. Vid Hashimotos sjukdom kan det vara värt att kontrollera zinkstatus^[11].

Läs mer om tillskott i vår guide om kosttillskott.

9. Tarmen och sköldkörteln

Forskningen om kopplingen mellan tarmmikrobiom och sköldkörtelfunktion — den så kallade sköldkörtel-tarm-axeln — har vuxit snabbt under de senaste åren. Knezevic et al. (2020) publicerade en omfattande översikt i Nutrients som identifierade flera mekanismer genom vilka tarmbakterierna påverkar sköldkörteln^[19].

De viktigaste kopplingarna är:

• Näringsupptag — tarmen är platsen där jod, selen, järn och zink absorberas. Tarmsjukdomar som celiaki, Crohns sjukdom eller bakteriell överväxt kan försämra upptaget av dessa sköldkörtelviktiga ämnen
• Hormonmetabolism — cirka 20 % av omvandlingen av T4 till aktivt T3 sker i tarmen. Tarmbakterierna kan påverka aktiviteten hos dejodaser som katalyserar denna omvandling^[19]
• Immunmodulering — 70 % av kroppens immunsystem sitter i tarmslemhinnan. Störningar i tarmbarriären (ökad intestinal permeabilitet) kan utlösa autoimmuna reaktioner hos genetiskt predisponerade individer
• Levotyroxinabsorption — tarmmiljön påverkar hur väl sköldkörtelhormon tas upp vid medicinering. Magssyra, tarmflora och tarmbarriärens integritet spelar alla en roll

Fasano (2012) beskrev hur ökad tarmpemeabilitet — ibland populärt kallat "läckande tarm" — kan bidra till autoimmuna processer. När tarmbarriären förlorar sin täthet kan proteinfragment och bakteriekomponenter passera ut i blodbanan och trigga immunreaktioner. Zonulin, en biomarkör för tarmpemeabilitet, har identifierats som en möjlig bidragande faktor vid autoimmuna sjukdomar inklusive Hashimotos thyreoidit^[20].

Den praktiska konsekvensen är att tarmhälsa och sköldkörtelhälsa hänger ihop. En kost som gynnar tarmfloran — rik på fiber, fermenterade livsmedel och varierade växtbaserade livsmedel — kan indirekt stödja sköldkörtelfunktionen.

10. Praktiska kostråd

Baserat på den samlade forskningen kan vi formulera konkreta kostråd för att stödja sköldkörtelfunktionen. Dessa råd är relevanta både för friska personer som vill förebygga sköldkörtelproblem och för dem som redan har en diagnos (i kombination med medicinsk behandling).

1. Säkra ditt jodintag

Använd joderat salt i matlagningen. Ät fisk 2–3 gånger per vecka och inkludera mejeriprodukter eller ägg dagligen om du tolererar dem. Om du är vegan eller undviker dessa livsmedel, diskutera jodtillskott med din läkare^[5].

2. Ät selenrika livsmedel

1–2 paranötter om dagen täcker ditt selenbehov. Alternativt ger fisk, ägg och fullkorn bra mängder. Undvik högdosserade selentillskott utan medicinsk rådgivning — selen har ett smalt fönster mellan nyttigt och giftigt^[7].

3. Kontrollera järn och D-vitamin

Om du har sköldkörtelsjukdom, be din läkare kontrollera ferritin (järnlager) och 25-OH-vitamin D. Korrigera brister med kost i första hand — rött kött, baljväxter och C-vitaminrika grönsaker för järn; fet fisk och berikade produkter för D-vitamin^[11].

4. Ät grönsaker — men tillagade vid sköldkörtelsjukdom

Korsblommiga grönsaker är hälsosamma och bör ingå i kosten. Om du har sköldkörtelsjukdom kan du med fördel tillaga dem (kokning eller ångning) för att minska goitrogeninnehållet^[16].

5. Var medveten om sojas inverkan på medicinering

Om du tar levotyroxin, ta medicinen på fastande mage minst 60 minuter före frukost. Separera medicinintag från sojaprodukter, kalciumtillskott och järntillskott^[14].

6. Ta hand om tarmen

En varierad kost rik på fiber (25–35 gram per dag), fermenterade livsmedel (filmjölk, yoghurt, surkål) och minimalt processad mat gynnar tarmfloran och därmed indirekt sköldkörtelns funktion^[19].

7. Screena för celiaki om du har Hashimotos

Be din läkare kontrollera transglutaminasantikroppar om du inte redan testats. Obehandlad celiaki kan förvärra sköldkörtelsjukdom och försämra näringsupptaget^[13].

Vanliga frågor om sköldkörteln och kost

Källförteckning

1. Taylor PN, Albrecht D, Scholz A, Gutierrez-Buey G, Lazarus JH, Dayan CM, Okosieme OE (2018). Global epidemiology of hyperthyroidism and hypothyroidism. Nature Reviews Endocrinology, 14(5):301-316. DOI: 10.1038/nrendo.2018.18
2. Garmendia Madariaga A, Santos Palacios S, Guillén-Grima F, Galofré JC (2014). The incidence and prevalence of thyroid dysfunction in Europe: a meta-analysis. Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism, 99(3):923-931. DOI: 10.1210/jc.2013-2409
3. Zimmermann MB (2009). Iodine deficiency. Endocrine Reviews, 30(4):376-408. DOI: 10.1210/er.2009-0011
4. Andersson M, Karumbunathan V, Zimmermann MB (2012). Global iodine status in 2011 and trends over the past decade. Journal of Nutrition, 142(4):744-750. DOI: 10.3945/jn.111.149393
5. Zimmermann MB, Boelaert K (2015). Iodine deficiency and thyroid disorders. Lancet Diabetes & Endocrinology, 3(4):286-295. DOI: 10.1016/S2213-8587(14)70225-6
6. Nyström HF, Brantsæter AL, Erlund I, Gunnarsdottir I, Hulthén L, Laurberg P, Mattisson I, Rasmussen LB, Virtanen S, Meltzer HM (2016). Iodine status in the Nordic countries — past and present. Food & Nutrition Research, 60:31969. DOI: 10.3402/fnr.v60.31969
7. Rayman MP (2012). Selenium and human health. Lancet, 379(9822):1256-1268. DOI: 10.1016/S0140-6736(11)61452-9
8. Wichman J, Winther KH, Bonnema SJ, Hegedüs L (2016). Selenium supplementation significantly reduces thyroid autoantibody levels in patients with chronic autoimmune thyroiditis: a systematic review and meta-analysis. Thyroid, 26(12):1681-1692. DOI: 10.1089/thy.2016.0256
9. Ventura M, Melo M, Carrilho F (2017). Selenium and thyroid disease: from pathophysiology to treatment. International Journal of Endocrinology, 2017:1297658. DOI: 10.1155/2017/1297658
10. Liontiris MI, Mazokopakis EE (2017). A concise review of Hashimoto thyroiditis (HT) and the importance of iodine, selenium, vitamin D and gluten on the autoimmunity and dietary management of HT patients. Hellenic Journal of Nuclear Medicine, 20(1):51-56. DOI: 10.1967/s002449910507
11. Hu S, Rayman MP (2017). Multiple nutritional factors and the risk of Hashimoto's thyroiditis. Thyroid, 27(5):597-610. DOI: 10.1089/thy.2016.0635
12. Valentino R, Savastano S, Tommaselli AP, Dorato M, Scarpitta MT, Gigante M, Micillo M, Paparo F, Petrone E, Lombardi G, Troncone R (1999). Prevalence of coeliac disease in patients with thyroid autoimmunity. Hormone Research, 51(3):124-127. DOI: 10.1159/000023344
13. Sategna-Guidetti C, Volta U, Ciacci C, Usai P, Carlino A, De Franceschi L, Camera A, Pelli A, Brossa C (2001). Prevalence of thyroid disorders in untreated adult celiac disease patients and effect of gluten withdrawal: an Italian multicenter study. American Journal of Gastroenterology, 96(3):751-757. DOI: 10.1111/j.1572-0241.2001.03617.x
14. Messina M, Redmond G (2006). Effects of soy protein and soybean isoflavones on thyroid function in healthy adults and hypothyroid patients: a review of the relevant literature. Thyroid, 16(3):249-258. DOI: 10.1089/thy.2006.16.249
15. Truong T, Baron-Dubourdieu D, Rougier Y, Guénel P (2010). Role of dietary iodine and cruciferous vegetables in thyroid cancer: a countrywide case-control study in New Caledonia. Cancer Causes & Control, 21(8):1183-1192. DOI: 10.1007/s10552-010-9545-2
16. Bajaj JK, Salwan P, Salwan S (2016). Various possible toxicants involved in thyroid dysfunction: a review. Journal of Clinical and Diagnostic Research, 10(1):FE01-FE03. DOI: 10.7860/JCDR/2016/15195.7092
17. Zimmermann MB, Köhrle J (2002). The impact of iron and selenium deficiencies on iodine and thyroid metabolism: biochemistry and relevance to public health. Thyroid, 12(10):867-878. DOI: 10.1089/105072502761016494
18. Wang J, Lv S, Chen G, Gao C, He J, Zhong H, Xu Y (2015). Meta-analysis of the association between vitamin D and autoimmune thyroid disease. Nutrients, 7(4):2485-2498. DOI: 10.3390/nu7042485
19. Knezevic J, Starchl C, Tmava Berisha A, Amrein K (2020). Thyroid-gut-axis: how does the microbiota influence thyroid function?. Nutrients, 12(6):1769. DOI: 10.3390/nu12061769
20. Fasano A (2012). Leaky gut and autoimmune diseases. Clinical Reviews in Allergy & Immunology, 42(1):71-78. DOI: 10.1007/s12016-011-8291-x