Återhämtning från ätstörning — nutritionell rehabilitering steg för steg

1. Återhämtning är möjlig — och du förtjänar den

Ätstörningar hör till de allvarligaste psykiatriska sjukdomarna, med den högsta dödligheten bland alla psykiska diagnoser^[19]. Men det finns hopp: forskning visar att majoriteten av alla som drabbas kan bli friska med rätt behandling och tillräcklig tid^[13]. Återhämtning handlar inte bara om vikt eller mat — det handlar om att återfå frihet, livsglädje och en fungerande relation till sin kropp.

Den här guiden fokuserar specifikt på den nutritionella sidan av återhämtningen. Vi har en separat guide om ätstörningar och kost som ger en bredare överblick av diagnoserna. Här går vi på djupet i hur kroppen läker, vilka näringsmässiga utmaningar som uppstår och hur modern evidensbaserad vård hanterar dem.

Viktig information: Denna guide ersätter inte professionell vård. Nutritionell rehabilitering vid ätstörning ska alltid ske under ledning av vårdpersonal med specialistkompetens. Alla rekommendationer som nämns här bygger på forskning och är avsedda som kunskap — inte som individuella behandlingsplaner.

Arcelus et al. (2011) analyserade 36 studier och fann att dödligheten vid anorexia nervosa var nästan sex gånger högre än i normalbefolkningen (SMR 5,86), men denna siffra måste förstås i sitt sammanhang: de allra flesta som drabbas av ätstörningar blir friska^[19]. Treasure et al. (2020) betonade i sin Lancet-genomgång att moderna behandlingsmetoder — särskilt familjebaserad behandling och kognitiv beteendeterapi — har förbättrat prognosen avsevärt jämfört med tidigare decennier^[13].

2. Refeeding-syndrom — risker och förebyggande

Refeeding-syndrom är ett potentiellt livshotande tillstånd som kan uppstå när en svårt undernärd person börjar äta igen efter en längre period av svält. Det beskrevs redan bland krigsfångar efter andra världskriget och förblir en av de viktigaste medicinska riskerna vid nutritionell rehabilitering^[1].

Under svält anpassar kroppen sin metabolism — den skiftar från kolhydrater till fett och protein som primära energikällor. Elektrolyter som fosfor, kalium och magnesium omfördelas, och de intracellulära lagren tömmas gradvis. När kolhydrater plötsligt tillförs igen frisätts insulin, vilket driver dessa elektrolyter in i cellerna. Det resulterar i snabbt sjunkande blodnivåer av fosfor (hypofosfatemi), kalium (hypokalemi) och magnesium (hypomagnesemi) — vilket kan leda till hjärtrytmrubbningar, andningssvikt, kramper och i värsta fall dödsfall^[1].

Förebyggande åtgärder

De viktigaste åtgärderna för att förebygga refeeding-syndrom inkluderar gradvis ökning av näringsintag (se avsnitt 3), daglig kontroll av elektrolyter under de första 7-10 dagarna, profylaktisk tillförsel av tiamin (vitamin B1) före och under refeeding, samt korrigering av elektrolytbrister före eller parallellt med att matintaget ökas^[2]. ASPEN rekommenderar att tiamin ges i doser om 200-300 mg dagligen i minst tre dagar för att förebygga Wernickes encefalopati^[2].

Det är avgörande att betona att refeeding-syndrom är förebyggbart. Med rätt medicinsk övervakning och gradvis upptrappning av näring är allvarliga komplikationer ovanliga i modern ätstörningsvård. Rädslan för refeeding-syndrom får aldrig leda till att patienter nekas nödvändig näring — balansen ligger i kvalificerad, individualiserad övervakning under de kritiska första veckorna.

3. Gradvis ökning av näringsintag

Traditionellt har kliniker använt en mycket försiktig strategi — att starta med låga kaloriintag och öka långsamt — för att minimera risken för refeeding-syndrom. Ny forskning utmanar dock denna konservativa hållning. Garber et al. (2021) genomförde en multicenter-randomiserad studie (StRONG-studien) som jämförde lägre och högre kaloriintag vid refeeding av ungdomar med anorexia nervosa^[5].

Resultaten visade att högre kaloriintag ledde till medicinsk stabilitet tre dagar snabbare, utan ökad förekomst av elektrolytrubbningar — förutsatt att adekvat elektrolytmonitorering och supplementering genomfördes. Detta sparade i genomsnitt nästan 20 000 USD i vårdkostnader per patient^[5]. Studien understryker att den exakta strategin måste individualiseras och alltid ske under medicinsk övervakning.

Marzola et al. (2013) sammanfattade att nutritionell rehabilitering vid anorexia nervosa kräver en balans mellan att ge tillräckligt med näring för viktsupplering och att undvika refeeding-relaterade komplikationer. Deras genomgång visade att både energibehov och metabolisk anpassning varierar mellan patienter — bland annat behöver patienter med restriktiv anorexia ofta mer energi per kilogram kroppsvikt än patienter med bulimisk anorexia för att uppnå samma viktökning^[4].

APA:s uppdaterade riktlinjer (2023) sammanfattar det nuvarande kunskapsläget kring gradvis ökning av näring och understryker att alla beslut om näringsupptrappning bör fattas av ett multidisciplinärt team. Riktlinjerna lyfter fram att nutritionell rehabilitering är en aktiv medicinsk intervention som kräver lika noggrann planering och övervakning som vilken annan medicinsk behandling som helst^[3].

4. Återställa näringsbrister — ben, järn, B12 och elektrolyter

Ätstörningar — i synnerhet anorexia nervosa — leder till en kaskad av näringsbrister som drabbar i princip alla organsystem^[15]. Under återhämtningen är det avgörande att identifiera och korrigera dessa brister systematiskt, parallellt med att det totala energiintaget ökas.

Benhälsa — osteoporos och osteopeni

Benförlust är en av de allvarligaste och mest långvariga konsekvenserna av ätstörningar. Misra och Klibanski (2014) visade att upp till 90 % av kvinnor med anorexia nervosa har bentäthet (BMD) mer än en standardavvikelse under genomsnittet, och att risken för frakturer är signifikant förhöjd^[6]. Mekanismerna bakom benförlusten inkluderar östrogenbrist, kortisol-överskott, lågt IGF-1 och direkt näringsbrist av kalcium och D-vitamin.

Fazeli (2019) konstaterade att viktsupplering och hormonell normalisering (inklusive återkomst av menstruation hos kvinnor) är de viktigaste åtgärderna för att förbättra bentätheten^[7]. Kalcium (1000-1300 mg/dag) och D-vitamin (600-1000 IE/dag) rekommenderas enligt nordiska riktlinjer^[20]. Det kan dock ta flera år innan bentätheten normaliseras, och hos vissa patienter når den aldrig helt tillbaka till normala nivåer — vilket understryker vikten av tidig behandling.

Järnbrist och anemi

Järnbrist är ett av de vanligaste bristtillstånden vid ätstörningar och leder till trötthet, koncentrationssvårigheter och nedsatt immunförsvar^[15]. Under återhämtningen behöver järnstatus kontrolleras regelbundet (ferritin, transferrinmättnad, Hb) och supplementering ges vid påvisad brist. Järnrikt kost bör uppmuntras — rött kött, baljväxter, fullkornsprodukter och gröna bladgrönsaker. Att kombinera järnrik mat med C-vitamin förbättrar upptaget avsevärt.

Läs mer i vår guide om järnbrist och kost.

B-vitaminer och övriga mikronäringsämnen

B12-brist kan ge neurologiska symtom som domningar, balansstörningar och kognitiva svårigheter. Folatbrist påverkar celldelning och kan ge megaloblastisk anemi. Zinkbrist — vanligt vid ätstörningar — försämrar immunfunktion, sårläkning och smakupplevelse, vilket kan försvåra återhämtningen ytterligare^[15]. NNR 2023 ger vägledning om rekommenderade intag av dessa mikronäringsämnen^[20].

Elektrolytrubbningar

Elektrolytbalansen är ofta kraftigt rubbad vid ätstörningar, särskilt vid kräkningsbeteende och laxeringsmedelsanvändning. Mehler och Brown (2015) dokumenterade att hypokalemi (lågt kalium) är den vanligaste elektrolytrubbningen vid bulimia nervosa och kan ge livshotande hjärtrytmrubbningar^[15]. Under återhämtningen normaliseras elektrolyterna vanligtvis successivt i takt med att ätbeteendet stabiliseras och kompensatoriska beteenden upphör.

5. Tarmhälsa — att träna om mag-tarmkanalen

Mag-tarmbesvär är bland de vanligaste och mest besvärande symptomen under återhämtning från ätstörning. Sato och Fukudo (2015) dokumenterade att patienter med ätstörningar ofta upplever postprandiell fullhet, uppblåsthet, buksmärtor, tidig mättnad och förstoppning^[16]. Dessa besvär kan vara ett hinder för tillfrisknandet om de inte hanteras aktivt.

Under svält anpassar mag-tarmkanalen sig genom minskad motilitet (långsammare tarmrörelser), förändrad sekretion av magsyra och matsmältningsenzymer, samt förändrad tarmflora. När matintaget ökar behöver dessa system tid att återhämta sig. Besvären är i de flesta fall övergående — vanligtvis förbättras de markant inom några veckor till månader av regelbundet ätande^[16].

Tarmflorans roll

Forskning har visat att tarmfloran (mikrobiomet) förändras signifikant vid ätstörningar. Kleiman et al. (2015) fann att tarmflorans sammansättning hos patienter med akut anorexia nervosa skilde sig påtagligt från friska kontroller, och att dessa förändringar hade samband med ångest och depression^[8]. Ruusunen et al. (2019) tog det ett steg längre och argumenterade i sin genomgång för att tarmhälsa bör beaktas som en del av den nutritionella rehabiliteringen vid anorexia nervosa^[9].

Praktiska åtgärder för att stödja tarmhälsan under återhämtning inkluderar gradvis ökning av fiberintaget, fermenterade mejeriprodukter (yoghurt, kefir), tillräckligt vätskeintag och regelbundna måltider. Probiotika kan övervägas i samråd med behandlande läkare eller dietist.

Det är viktigt att förstå att många av de gastrointestinala besvären under återhämtning inte beror på "intoleranser" eller allergier, utan är en normal fysiologisk respons på att mag-tarmkanalen återanpassar sig. Sato och Fukudo (2015) betonade att fördröjd magsäckstömning är vanligt vid anorexia nervosa och förbättras i takt med viktsupplering — det behöver alltså inte innebära att man är intolerant mot specifika livsmedel^[16]. Att felaktigt eliminera livsmedelsgrupper på basis av dessa övergående besvär kan istället förstärka restriktivt ätbeteende.

Läs mer i vår guide om tarmhälsa och kost.

6. Viktsupplering och näring

För patienter med anorexia nervosa och andra restriktiva ätstörningar är viktsupplering en central del av behandlingen. Zipfel et al. (2015) betonade att kombinationen av renäring (viktsupplering) och ätstörningsspecifik psykoterapi ger bäst resultat^[14]. APA:s riktlinjer (2023) rekommenderar att viktsupplering sker gradvis med individanpassade mål, under kontinuerlig medicinsk och psykologisk övervakning^[3].

Viktsupplering handlar inte bara om siffror på en våg. Det handlar om att återställa kroppens alla funktioner — hormoner, immunförsvar, hjärnfunktion, benhälsa, muskelmassa och fertilitet. Forskning visar att många av de medicinska komplikationerna vid ätstörningar — inklusive hjärtrytmrubbningar, hormonella störningar och kognitiva svårigheter — förbättras avsevärt vid viktsupplering^[15].

Under viktsupplering uppstår ofta hypermetabolism — ett tillstånd där kroppen förbrukar mer energi än förväntat, bland annat för att bygga upp förlorad vävnad. Marzola et al. (2013) dokumenterade att energibehovet under viktsupplering kan vara betydligt högre än beräknade basbehov, och att det varierar beroende på ätstörningens svårighetsgrad och duration^[4].

Det kan vara svårt att höra, men viktsupplering är inte bara "önskvärt" utan medicinskt nödvändigt vid undervikt relaterad till ätstörning. Mehler och Brown (2015) visade att viktsupplering förbättrar i princip alla de medicinska komplikationer som ätstörningen orsakar — från bradykardi och lågt blodtryck till hormonella störningar och nedsatt immunförsvar^[15]. Zipfel et al. (2015) underströk att viktsupplering inte bara handlar om den fysiska kroppen — hjärnans gråa substans, som minskar vid svält, återhämtar sig också vid viktsupplering, vilket förbättrar kognitiv funktion, beslutsförmåga och emotionell reglering^[14].

7. Psykologiska aspekter av att lära sig äta igen

Återhämtning från en ätstörning är inte bara en fysisk process — det är minst lika mycket en psykologisk resa. Kaye (2008) visade att neurobiologiska förändringar i hjärnans serotoninsystem kvarstår även efter viktsupplering, vilket kan förklara varför ångest och tvångsmässiga tankar kring mat kan vara ihållande under lång tid i tillfrisknandet^[10].

Ulfvebrand et al. (2015) fann i en stor svensk studie att 71 % av patienter med ätstörningar hade minst en annan psykiatrisk diagnos — vanligast var ångestsyndrom (53 %) följt av depression. Denna samsjuklighet gör att återhämtningen ofta kräver parallell behandling av både ätstörningen och övriga psykiska besvär^[18].

Några vanliga psykologiska utmaningar under nutritionell rehabilitering:

• Matångest — intensiv rädsla inför specifika livsmedel, måltider eller mängder mat
• Skuld och skam — känslor av att ha "misslyckats" efter att ha ätit
• Kontrollbehov — svårigheter att överlåta matbeslut till behandlare eller närstående
• Kroppsupplevelse — obehag och ångest över fysiska förändringar
• Perfektionism — att vilja göra "rätt" även i återhämtningen

Det är viktigt att förstå att dessa känslor är normala och inte ett tecken på svaghet. De är symptom på sjukdomen och avtar gradvis med tiden, rätt behandling och tålamod.

Kaye (2008) förklarade att serotoninsystemets dysfunktion vid ätstörningar bidrar till att ångest, tvångsmässighet och perfektionism ofta kvarstår under återhämtningen. Svält kan paradoxalt nog minska ångest hos personer med predisposition för dessa temperamentsdrag, vilket gör det extra svårt att släppa kontrollen över mat — hjärnan belönar svält och straffar ätande, i alla fall initialt^[10]. Att förstå denna neurobiologiska grund kan vara befriande: det handlar inte om viljesvaghet, utan om hjärnkemi som förändras över tid med adekvat näring och behandling.

8. Måltidsstöd — praktiska strategier

Måltidsstöd (supervised meals/meal support therapy) är en evidensbaserad intervention som innebär att en utbildad person — vårdpersonal, förälder eller annan stödperson — finns närvarande under måltiden för att ge stöd och uppmuntran. Lock och Le Grange (2010) visade i sin randomiserade studie att familjebaserad behandling (FBT), där föräldrarna tar aktiv del i måltider, var signifikant mer effektiv än individuell terapi för ungdomar med anorexia nervosa^[17].

Effektivt måltidsstöd bygger på några grundprinciper:

• Skapa en lugn, stödjande atmosfär utan stress eller konfrontation
• Undvik kommentarer om matmängder, kaloriinnehåll eller kroppsvikt
• Fokusera på gemenskap — samtala om annat än mat och sjukdom
• Var tålmodig — måltider kan ta tid, och det är okej
• Uppmuntra utan att pressa — "Jag tror på dig" är kraftfullare än "Ät upp"
• Planera måltider i förväg för att minska ångest kring beslutsfattande

9. Dietistens roll i återhämtningen

En legitimerad dietist med erfarenhet av ätstörningar spelar en central roll i återhämtningen. APA:s uppdaterade riktlinjer (2023) betonar att det multidisciplinära teamet — bestående av psykiater eller psykolog, läkare, dietist och sjuksköterska — är grunden för effektiv ätstörningsbehandling^[3].

Dietistens uppgifter i ätstörningsbehandling inkluderar:

• Nutritionsbedömning — kartlägga näringsbrister och ätmönster
• Måltidsplanering — skapa individuella, realistiska och stegvisa kostplaner
• Näringslära — ge evidensbaserad kunskap om kroppens behov
• Utmana maträdslor — gradvis exponering för undvikna livsmedel
• Monitorering — följa näringsintag, vikt och labprover
• Samordning — samarbeta med övriga behandlare i teamet

Det är viktigt att dietisten inte förstärker ätstörningens tankar. En dietist specialiserad på ätstörningar arbetar med ett helt annat fokus än en dietist inom till exempel viktnedgång — målet är att normalisera relationen till mat, inte att optimera eller kontrollera den.

I Sverige finns legitimerade dietister med specialkompetens inom ätstörningar vid de flesta specialiserade ätstörningsenheter. Det är också möjligt att träffa dietist via primärvården, men det är viktigt att efterfråga specifik erfarenhet av ätstörningar. En dietist utan ätstörningskompetens kan oavsiktligt ge råd som förstärker sjukdomen — till exempel genom att fokusera på kaloriräkning eller livsmedelsrestriktioner.

10. Ortorexi och fällan med "ren" kost

Under återhämtning från en ätstörning finns en subtil men allvarlig risk: att sjukdomen byter skepnad till en tvångsmässig fixering vid "hälsosam" eller "ren" mat. Detta tillstånd — orthorexia nervosa — beskrevs av Dunn och Bratman (2016) som en patologisk besatthet av att äta rätt, där personen utesluter allt fler livsmedelsgrupper och upplever intensiv ångest vid "regelbrott"^[11].

Till skillnad från anorexia nervosa, som primärt drivs av önskan att gå ner i vikt, drivs ortorexi av en önskan om "renhet" eller "optimal hälsa". Men resultatet kan bli detsamma: näringsbrist, social isolering och försämrad livskvalitet. Under ätstörningsåterhämtning kan ortorexi maskeras som "hälsosamma val" — att undvika socker, gluten, processad mat eller hela livsmedelsgrupper kan framstå som positivt, men det kan i själva verket vara sjukdomens nya ansikte^[11].

Om du känner igen dig i dessa mönster, prata med din behandlare. Verklig återhämtning innebär att kunna äta flexibelt och utan ångest — inte att byta en uppsättning matregler mot en annan.

Dunn och Bratman (2016) betonade att gränsen mellan hälsosamt ätande och ortorexi kan vara svår att dra, men nyckeln ligger i konsekvenserna: om matreglerna leder till näringsbrist, social isolering, ångest eller försämrad livskvalitet har de gått från hälsosamma till problematiska^[11]. I en kultur som ofta glorifierar "clean eating" och restriktiva dieter kan omgivningen oavsiktligt förstärka ortorektiska mönster genom att berömma den strikta kosten — något som behandlare behöver vara uppmärksamma på.

11. Kroppsuppfattning och näring under tillfrisknandet

Kroppsuppfattning — hur vi upplever och förhåller oss till vår kropp — är ofta den sista pusselbiten i återhämtningen från en ätstörning. Bardone-Cone et al. (2010) definierade "fullständig återhämtning" som ett tillstånd som inkluderar inte bara fysisk hälsa och frånvaro av ätstörningsbeteenden, utan även psykologisk normalisering — inklusive kroppsuppfattning^[12].

Deras forskning visade att personer som klassificerades som "delvis återhämtade" — alltså med normal vikt och inga aktiva ätstörningsbeteenden men kvarstående negativ kroppsuppfattning — liknade aktiva ätstörningspatienter mer än de liknade friska kontroller. Detta understryker att arbete med kroppsuppfattning är en avgörande komponent i behandlingen, inte en bonus^[12].

Under viktsupplering kan det vara särskilt utmanande att hantera förändringar i kroppen. Treasure et al. (2020) beskrev hur rädslan för viktuppgång ofta intensifieras just när patienten börjar bli bättre fysiskt, vilket kan skapa en paradoxal situation där framsteg upplevs som bakslag^[13].

Bardone-Cone et al. (2010) fann att den "fullständigt återhämtade" gruppen inte kunde skiljas från friska kontroller på någon ätstörningsrelaterad variabel — vilket visar att fullständig psykologisk återhämtning, inklusive en frisk kroppsuppfattning, är möjlig. Det tar dock ofta längre tid att nå dit jämfört med den fysiska återhämtningen^[12].

Strategier för att arbeta med kroppsuppfattning under återhämtning:

• Undvik att väga dig hemma — överlåt detta till din behandlare
• Välj kläder som känns bekväma istället för att fokusera på storlek
• Utmana negativa tankar om kroppen med hjälp av din terapeut
• Fokusera på vad kroppen kan göra, inte hur den ser ut
• Begränsa exponering för sociala medier som triggar jämförelse
• Öva medkänsla med dig själv — din kropp arbetar hårt för att läka

12. Ätstörningsvården i Sverige — vårdvägar och resurser

Sverige har ett relativt välutvecklat system för ätstörningsvård, med specialiserade enheter vid de flesta universitetssjukhus. Socialstyrelsen publicerade i december 2024 de första nationella riktlinjerna för vård vid ätstörningar, med 39 rekommendationer riktade till beslutsfattare och vårdpersonal. Riktlinjerna betonar att fler personer med ätstörningar behöver tillgång till fler behandlingsalternativ.

Ulfvebrand et al. (2015) använde data från det svenska kvalitetsregistret Riksät och fann att den svenska ätstörningsvården möter patienter med hög grad av samsjuklighet — i deras studie hade 71 % av 11 588 vuxna patienter minst en annan psykiatrisk diagnos utöver ätstörningen^[18].

Vårdvägar

Det finns flera vägar in i ätstörningsvården:

• Vårdcentralen — husläkaren kan göra en initial bedömning och remittera vidare
• 1177 Vårdguiden — rådgivning och hänvisning till rätt vårdnivå
• Ätstörningslinjen (020-20 80 20) — gratis, anonym rådgivning och stöd
• BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) — för patienter under 18 år
• Specialiserade ätstörningsenheter — öppenvård och slutenvård

Behandlingsformer

Evidensbaserad ätstörningsbehandling i Sverige inkluderar flera komponenter som ofta kombineras:

• KBT-E (förstärkt kognitiv beteendeterapi) — den mest studerade psykoterapin för ätstörningar hos vuxna
• FBT (familjebaserad behandling) — förstahandsval vid anorexia nervosa hos ungdomar^[17]
• Nutritionell rehabilitering — medicinsk övervakning och kostplanering
• Medicinsk behandling — elektrolytkontroll, hormonell behandling, ev. läkemedel
• Dagvård och heldygnsvård — vid behov av intensivare stöd

Specialiserade enheter i Sverige

• Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ) — komplett vårdkedja från öppenvård till heldygnsvård
• Ätstörningscentrum, Sahlgrenska (Göteborg) — regionalt centrum för Västra Götaland
• Region Skånes ätstörningsenhet (Lund) — specialiserad vård för södra Sverige
• Ätstörningsenheten, Akademiska sjukhuset (Uppsala) — universitetskopplad vård och forskning
• KÄTS (Kunskapscentrum för ätstörningar) — nationellt kunskapsstöd och samordning

Fördjupning och relaterade guider

Vill du läsa mer om enskilda ämnen som berörts i denna guide? Här finns våra relaterade forskningsbaserade guider:

• Ätstörningar och kost — anorexi, bulimi, hetsätning och ortorexi — överblick av diagnoser, prevalens och behandling
• Kost och mental hälsa — hur näring påverkar ångest, depression och hjärnfunktion
• Osteoporos och kost — fördjupning om benhälsa, kalcium och D-vitamin
• Järnbrist och kost — allt om järnupptag, järnrik mat och supplementering
• Tarmhälsa och kost — mikrobiomet, probiotika och matsmältning

Vanliga frågor om återhämtning från ätstörning

Källförteckning

1. Mehanna HM, Moledina J, Travis J (2008). Refeeding syndrome: what it is, and how to prevent and treat it. BMJ, 336(7659):1495-1498. DOI: 10.1136/bmj.a301
2. da Silva JSV, Seres DS, Sabino K, Adams SC, Berdahl GJ, Citty SW, et al. (2020). ASPEN consensus recommendations for refeeding syndrome. Nutrition in Clinical Practice, 35(2):178-195. DOI: 10.1002/ncp.10474
3. American Psychiatric Association (2023). The American Psychiatric Association practice guideline for the treatment of patients with eating disorders. American Journal of Psychiatry, 180(2):167-171. DOI: 10.1176/appi.ajp.23180001
4. Marzola E, Nasser JA, Hashim SA, Shih PA, Kaye WH (2013). Nutritional rehabilitation in anorexia nervosa: review of the literature and implications for treatment. BMC Psychiatry, 13:290. DOI: 10.1186/1471-244X-13-290
5. Garber AK, Sawyer SM, Golden NH, Guarda AS, Katzman DK, Kohn MR, et al. (2021). Short-term outcomes of the study of refeeding to optimize inpatient gains for patients with anorexia nervosa: a multicenter randomized clinical trial. JAMA Pediatrics, 175(1):19-27. DOI: 10.1001/jamapediatrics.2020.3359
6. Misra M, Klibanski A (2014). Anorexia nervosa and bone. Journal of Endocrinology, 221(3):R163-R176. DOI: 10.1530/JOE-14-0039
7. Fazeli PK (2019). Low bone mineral density in anorexia nervosa: treatments and challenges. Clinical Reviews in Bone and Mineral Metabolism, 17:65-76. DOI: 10.1007/s12018-019-09260-4
8. Kleiman SC, Watson HJ, Bulik-Sullivan EC, Huh EY, Tarantino LM, Bulik CM, Carroll IM (2015). The intestinal microbiota in acute anorexia nervosa and during renourishment: relationship to depression, anxiety, and eating disorder psychopathology. Psychosomatic Medicine, 77(9):969-981. DOI: 10.1097/PSY.0000000000000247
9. Ruusunen A, Rocks T, Jacka F, Loughman A (2019). The gut microbiome in anorexia nervosa: relevance for nutritional rehabilitation. Psychopharmacology, 236:1545-1558. DOI: 10.1007/s00213-018-5159-2
10. Kaye WH (2008). Neurobiology of anorexia and bulimia nervosa. Physiology & Behavior, 94(1):121-135. DOI: 10.1016/j.physbeh.2007.11.037
11. Dunn TM, Bratman S (2016). On orthorexia nervosa: a review of the literature and proposed diagnostic criteria. Eating Behaviors, 21:11-17. DOI: 10.1016/j.eatbeh.2015.12.006
12. Bardone-Cone AM, Harney MB, Maldonado CR, Lawson MA, Robinson DP, Smith R, Tosh A (2010). Defining recovery from an eating disorder: conceptualization, validation, and examination of psychosocial functioning and psychiatric comorbidity. Behaviour Research and Therapy, 48(3):194-202. DOI: 10.1016/j.brat.2009.11.001
13. Treasure J, Duarte TA, Schmidt U (2020). Eating disorders. The Lancet, 395(10227):899-911. DOI: 10.1016/S0140-6736(20)30059-3
14. Zipfel S, Giel KE, Bulik CM, Hay P, Schmidt U (2015). Anorexia nervosa: aetiology, assessment, and treatment. The Lancet Psychiatry, 2(12):1099-1111. DOI: 10.1016/S2215-0366(15)00356-9
15. Mehler PS, Brown C (2015). Anorexia nervosa — medical complications. Journal of Eating Disorders, 3:11. DOI: 10.1186/s40337-015-0040-8
16. Sato Y, Fukudo S (2015). Gastrointestinal symptoms and disorders in patients with eating disorders. Clinical Journal of Gastroenterology, 8(5):255-263. DOI: 10.1007/s12328-015-0611-x
17. Lock J, Le Grange D, Agras WS, Moye A, Bryson SW, Jo B (2010). Randomized clinical trial comparing family-based treatment with adolescent-focused individual therapy for adolescents with anorexia nervosa. Archives of General Psychiatry, 67(10):1025-1032. DOI: 10.1001/archgenpsychiatry.2010.128
18. Ulfvebrand S, Birgegård A, Norring C, Högdahl L, von Hausswolff-Juhlin Y (2015). Psychiatric comorbidity in women and men with eating disorders — results from a large clinical database. Psychiatry Research, 230(2):294-299. DOI: 10.1016/j.psychres.2015.09.008
19. Arcelus J, Mitchell AJ, Wales J, Nielsen S (2011). Mortality rates in patients with anorexia nervosa and other eating disorders: a meta-analysis of 36 studies. Archives of General Psychiatry, 68(7):724-731. DOI: 10.1001/archgenpsychiatry.2011.74
20. Nordic Council of Ministers (2023). Nordic Nutrition Recommendations 2023 — Integrating Environmental Aspects. Nord 2023:003. DOI: 10.6027/nord2023-003